Att överbrygga avstånden i världen

En provisorisk träbro har byggts över ett gap i Sebara-Dildiy-bron över Blue Nile-floden i Etiopien. En permanent bro kommer att byggas ca 150 meter nerströms. Bron sponsras av Rotaryklubbarna i Glouchester, Glouchester Point och Falls Church i Virginia, USA, samt Bhir Dar i Etiopien. Foto av Rudy Heinatz

D en unga etiopiska bonden är barfota och trött efter den 31 km långa vandringen men klättrar vigt nerför några branta klippor och spetsiga, svarta stenar som leder till Blue Niles kant.

När han slutligen når foten på bron som befinner sig djupt ner i en klyfta suckar han utmattat. Han ställer ner sin tunga korg med färska bananer som ska säljas på marknaden och väntar. Sebara Dildiy reser sig framför honom. Den knappt urskiljbara, men historiskt vackra, bron sträcker sig över flodens störtande vatten och byggdes på ett genialiskt sätt för nästan 400 år sedan av sand, sten, kalk och äggvitor. På Etiopiens nationella Amharic-språk betyder sebara dildiy ”söndrig bro”, ett öknamn som den fick år 1935 när dussintals etiopiska kämpare från motståndsarmén, beväpnade med endast blygsamma jordbruksredskap, högg bort planet mellan mittbågarna i ett försök att försumma Italiens invaderande armé. Hela brospannet rasade ner i vattnet nedanför och dödade tio män.

Den kan vara söndrig, men nu, i oktober 2007, i denna avlägsna region i norra Etiopien vid gränsen till Sudan, förblir bron den snabbaste vägen till marknaden och till medicinsk vård. Den andra närmaste övergången över Blue Nile gör den svåra vandringen hela 160 km längre.

Här överlever de flesta familjer knappt på mindre än 1 USD om dagen och livet kretsar kring marknaden. En bra dag kan dra in tillräckligt med pengar för att en son eller dotter ska kunna gå till skolan. Men de flesta barn stannar hemma för att valla djur och jaga bort apor från små grönsaksland. Deras hem består av lerhyddor med jordgolv. Barnen bär slitna kläder och flugor surrar kring deras munnar och ögon.

Endast en person åt gången kan gå över Blue Niles söndriga bro, vilket betyder att långa väntetider är vanliga. Åtta män – fyra på vardera sidan av det försvunna brospannet – vaktar ett gult rep som sträcker sig över öppningen. Efter 20 minuter trär bananförsäljaren ett rep kring midjan. Försiktigt går han av brokanten och i flera minuter hänger han hela 15 meter ovanför den snabba floden när männen drar över honom några centimeter åt gången. Kring 50 personer tar sig över i välbehåll den här dagen. Om man faller ur repet, såsom en man gjorde för en tid sedan, betyder det nästan säkert döden.

Försäljaren samlar ihop sina varor som dras över floden efter honom och börjar vandra de sista 41 kilometrarna till marknaden på andra sidan bron.

Fotografiet

År 2001 bläddrade Ken Frantz från rotaryklubben i Newport News, VA, USA, igenom en utgåva av National Geographic då han såg en bild av en man som riskerade livet för att komma över Sebara Dildiy. “Tidningen öppnade sig faktiskt till den bilden” säger han. “Jag visste på en gång vad mitt kall skulle bli: att åka dit och hjälpa till att reparera denna bro.

“Som Rotarianer kan vi bygga låtsasstrukturer eller bygga för at förbättra liven för de som lever i extrem fattigdom" fortsätter Frantz. “Att vara en Rotarian fick mig att inse att jag kunde göra mer. Det fick mig också att vilja hjälpa andra Rotarianer att bli engagerade i en världsomfattande uppgift att utrota extrem fattigdom”.

Frantz grundade en ideell organisation Bridges to Prosperity i mars det året och reste snart till Etiopien. År 2002 hade han, till största delen med egna medel och med stöd från flera Rotaryklubbar i Virginia, lyckats överbrygga gapet på den 70 meter Sebara Dildiy med en lättviktig fackverksbro av stål. Kring 11 340 kg stål, cement och utrustning fraktades på 350 åsneryggar.

Bron blev snabbt den ekonomiska motor som Frantz hade föreställt sig. Folk som i vanliga fall vägrade att gå över med repet började ofta vandra över till marknaden. Unga kvinnor började tjäna sina egna pengar och några började gå i skolan. Männen vandrade oftare till större städer för att söka dagsarbeten som kunde att dryga ut deras minimala jordbruksinkomst. Familjer började också besöka släktingar som de inte träffat på flera år.

Efter den första broreparationen samlade Frantz in bidrag från 31 Rotaryklubbar, inklusive sin egen, tillsammans med Rotary Foundation Matching Grants, och hade i slutet av 2007 byggt ytterligare 40 broar i 11 andra länder. I år leder han insamlingen av pengar för ett samhällsprojekt för gångbroar i Bolivien, El Salvador, Peru och Zambia.  På samma sätt som i Etiopien förbättrar broarna inte bara liven, de räddar dem. I Peru ersatte Rotarianer en mycket farlig struktur där tre barn dog bara förra året. Hans mål är att ha byggt 500 gångbroar varje år fram till 2020.

Tyvärr råkade den bro som hade utgjort begynnelsen till Frantz mission år 2005 ut för en stor översvämning. Byns äldre som bor i närheten rapporterade att stigande vattenmassor hade svept bort stålreparationen. När han fick reda på förödelsen började Frantz omedelbart att arbeta: Han hade lovat att hjälpa etiopier på landsbygden till ett bättre liv. Även om hans löfte innebar att han skulle bygga en helt ny bro högre upp fanns det för Frantz inget annat alternativ. Den ideella organisation han startade hade blivit hans kallelse i livet.

Gå över till ett nytt liv

När han såg fotografiet av den trasiga bron den dagen år 2001 kände Frantz att hans liv fick en ny mening. Han hade ägnat åratal åt att gå åt ett annat håll. Efter högskolan fick han ett jobb vid en oljeledning i Alaska. Sedan flyttade han till Kalifornien där han startade ett byggföretag som höll hög fart. Man byggde i genomsnitt 400 hyreslägenheter om året.  Han tjänade mycket pengar, men detta räckte inte för honom. Eftersom han ville ta det lite lugnare och ägna lite mer tid åt sin fru och tre barn, flyttade Frantz till landsbygden i Virginia, där hans fru hade växt upp. Han gick tillbaka till byggnadsbranschen, denna gång som utvecklare, och förverkligade en livslång fantasi om att köpa en liten ö åt sitt nya hem. Han byggde till och med en bro dit. Men han hade börjat att allvarligt ifrågasätta meningen med hans liv.

Den ideella organisation som han stiftade strävar efter att eliminera extrem fattigdom med en bro åt gången. Frivilliga, inklusive Rotarianer, folk som bor nära broarna, ingenjörer och ingenjörsstuderande från högskolor i USA, hjälper inte bara till att bygga strukturerna utan lär också den lokala befolkningen hur de kan bygga och upprätthålla broarna själva.

Tack vare hans tidigare affärsframgång kan Frantz, som nu är 58 och verkställande direktör för Bridges to Prosperity, nu arbeta som heltidsvolontär. Hans organisation har några få avlönade anställda i länder med brobyggnadsprogram. Dessutom har Rotaryklubbar, ingenjörsgrupper, företag, kyrkor, privata givare och andra ideella organisationer, såsom den Schweiziska gruppen Helvetas, gått ihop med Bridges to Prosperity för att ge arbetskraft, finansiering och teknisk hjälp.

När Frantz insåg att han behövde bygga om den söndriga bron i Etiopien vände han sig först till Rotary. Tre klubbar i Virginia och en i Etiopien erbjöd donationer som matchades av The Rotary Foundation, som också tidigare hade gett sex andra Matching Grants för att bygga 23 broar. De sju stipendierna och klubbidragen uppgick till 281 000 USD:

Rotarianerna i Virginia hade hjälpt till med andra broprojekt. Men för medlemmarna i Rotaryklubben i Bahir Dar, Etiopien, som gav 100 USD, markerade detta inte bara deras första partnerskap med Bridges to Prosperity, utan också deras största satsning inom samhällsservice. “De flesta av våra medlemmar känner till bron” säger Abebe Yimenu Tessema, klubbpresident 2007-08. “De vet hur svårt det är för folket.” Bahir Dar-klubben, som finns i Etiopiens Ahara-States huvudstad, är den Rotaryklubb som befinner sig närmast bron. Det tar tre timmar med bil och två dagars vandring att komma dit.

Eftersom klubben är liten söker medlemmarna efter projekt som har stor inverkan. Det kan vara svårt att välja. Eftersom Etiopien står inför en växande HIV/AIDS-kris, har brist på utbildning på landsbygden och dålig tillgång till rent vatten, är det inte svårt för Bahir Dars rotarianer att hitta idéer till serviceprojekt. Men alla var ense om att rösta på bron säger Abebe.

Uppfylla ett löfte

På denna dag i oktober 2007 har Frantz skickat Mebratu Abebaw, en av de första etiopiska ingenjörerna som utbildats genom programmet till Sebara Dildiy.

Kort efter att bananförsäljaren försvinner uppför de branta klipporna som leder till marknaden börjar den unga ingenjören från Addis Abeba att organisera bönder så att de ska samla in stockar och stenar från de omgivande skogarna. I två dagar har Mebratu, som tagit med sig spikar och tjocka kablar instruerat byborna i hur man bygger en temporär bro. Alla som kan är med, bönder lämnar sina åkrar och militärer lägger ner sina K-47:or. När byggandet av den nya bron - som kommer att finnas lite längre uppströms - påbörjas behöver arbetarna en säker väg över vattnet.

Det är en tuff och krånglig uppgift, där räcket är gjort av smala stockar och däcket gjort av eukalyptusstockar fyllda med småstenar. Men det fungerar. Kort efter att de frivilliga är klara anländer två män som bär på en kvinna på en bår, handgjord av tunna bjälkar och sträckta djurhudar. De har vandrat i 20-tals kilometer, hela tiden rädda och undrat över hur de skulle transportera kvinnan över den trasiga bron. Till deras förvåning hade den blivit lagad.

Abebaw berättar för byborna att Frantz kommer att komma tillbaka snart. Under tiden kan de börja röja en väg till den nya broplatsen, samla stenar och gräva ut området som ska hålla strukturens bas. Deras väntan på en ny bro, en som ska kunna överleva även den värsta översvämning, är snart över säger ingenjören. Byggandet av den nya, permanenta bron förväntas börja tidigt nästa år.